Rioja hett igen

Rioja är Spaniens, utan jämförelse, mest berömda vindistrikt. Det har varit svenskarnas älsklingsvin, sedan hamnat lite på undantag och nu är det plötsligt inne igen.

Rioja har gått igenom ett litet stålbad, men nu kommit ut starkare än kanske någonsin.

 

När Montecillo släpptes på Systembolaget 1977 uppstod det första kärleksförhållandet mellan vin och svenskarna. Visst, vi hade druckit Madeira under motbokstiden, men det var för att det var det vin som hade högst alkoholhalt. Vi hade också druckit Liebfraumilch och bordeauxblandningar, men det var för att det var det som fanns.

Rioja var inte särskilt mycket dyrare än de vanliga bordsvinerna och vi gillade den behagliga syran, den mjuka mogna garvsyran och mest av allt gillade vi den stora doften av ek, vanilj och kola.

Vi drack billig crianza, lite dyrare reserva och ännu dyrare och mer parfymerade gran reservas.. Och vi drack mycket av det. När Allt om Mat:s vinprovargrupp samlades för att prova igenom sortimentet i slutet av 90-talet fick vi vika en hel dag till enbart viner från Rioja, många av dem så lika att gruppen var tvungen att ta långa pauser för att kunna koncentrera sig.

Sedan började det som skulle drabba Rioja ekonomiskt. Samtidigt som smaken vände mot unga fruktdrivna viner, snarare än avrundade och mogna, sjönk kvaliteten på de vanligaste vinerna från Rioja, samtidigt som priserna ökade.

Sakta med säkert sjönk antalet listningar på Systembolaget och viner från Australien, Chile, Abruzzo och Apulien tog över. Unga, lite söta viner med mer omedelbar frukt och mer alkohol.

Om detta oroade producenterna i Rioja så var det inget som märktes utåt. Istället byggdes den ena flotta bodegan efter den andra. Världens mest berömda arkitekter flögs in och ritade fantastiska vinerier för enorma pengar.

Samtidigt så skedde en del förändringar som var lite mindre synliga. Den ena var att allt fler kvinnor började jobba som vinmakare. Maria Martinez Sierra hade banat vägen på Montecillo som den första kvinnliga vinmakaren och på stora bodegan Campo Viejo jonglerade Elena Adell miljontals liter vin. Idag är nästan hälften av vinmakarna kvinnor, något som förmodligen är en bidragande orsak till Riojas återvunna status.

En annan utveckling var att vinodlarna såg de stora, dyra byggnaderna och började kräva bättre betalt för sina druvor, vilket i sin tur ledde till att vinfirmorna ställde högre grav på kvalitet.

Här kan det vara korrekt att påpeka att Spanien fram till 1975 hade en rätt feodal jordbrukstradition, där makten och villkoren i mångt och mycket var på vinfirmornas sida. Odlarna av druvor hade mindre att säga till om.

Till sist, någon gång i slutet av 90-talet, började enskilda producenter i Rioja se problemet som det var. De satt på ett utomordentligt starkt varumärke, men vinerna var för gammaldags för den moderna smaken och mycket av vinerna var av en knappt gångbar kvalitet.

De olika firmorna reagerade helt olika inför utmaningen att göra modernare viner. Bodegor som La Rioja Alta och Lopez de Heredia brydde sig inte alls. De har gjort och fortsätter att göra kvalitetsviner i sin egen stil.

En del av de allra största firmorna började försiktigt att modifiera sitt vinmakeri försiktigt, för att med små, små förändringar få in lite mer omedelbar frukt i vinerna, medan andra tutade på som förr. För även om smaken förändrats i stort finns det fortfarande ett stort antal konsumenter som gärna dricker viner från Rioja av den gamla stilen.

Andra, som Finca Allende under Miguel Angel de Gregorio, valde att gå en helt annan väg. Han klassade sina viner som ungt vin och struntade helt i den gamla klassificeringen. Istället gjorde han vin på toppdruvor och nya franska fat i en stil som påminde om vinerna från Ribera del Duero och det kraftfulla distriktet Toro.

De här nya moderna vinerna var utmärkta och fick lovord i internationell vinpress. Det enda problemet med dem var att de var svåra att känna igen som viner från Rioja.

Det hindrade inte andra vinerier för att ta efter, och idag har många av dem ett prestigevin gjort på det nya moderna sättet, med massor av frukt, massor av ek och en väl tilltagen prislapp.

Det intrikata problemet kvarstod dock. Hur skulle man göra ett modernt vin, som ändå känns igen som en klassisk rioja? Det kräver en balansgång som är allt annat än lätt.

Ändå finns det ett otal producenter som faktiskt lyckats med den här balansgången. Det magiska receptet är mer koncentrerade och fruktiga druvor, skördade vid optimal mognad och användandet av ekfat som är yngre och renare.

Det innebär i sin tur att vinerna blir dyrare, eftersom ekfat är dyra och mer koncentrerade druvor är ett resultat av mindre skördar. Den här utvecklingen, med lägre skördar och större omsorg om vinet ser man överallt i världen, eftersom konsumtionen sjunker och det gäller att producera mindre vin av högre kvalitet och lyckas sälja det dyrare.

En del av Riojas renässans beror alltså på att vinerna är av bättre kvalitet. Det vin som produceras och är av lägre kvalitet säljs för det mesta i Spanien som vardagsvin.

Vanligtvis brukar vinområden kunna bli av med sina sämre viner genom att paketera dem i trelitersboxar, men den lösningen existerar inte i Rioja, där det är förbjudet att exportera vin på annat än flaska. En del av förklaringen till förbudet är – förutom att området intar en kvalitetshållning – är att vinlagen i Rioja kräver en viss tids lagring av vinet på flaska.

 

Några av de producenter som mått bra av omdaningen i Rioja är Marques de Murrieta, Bodegas Lan, La Rioja Alta, Lopez de Heredia, Marques de Riscal, Cune och storproducenten Campo Viejo, de flesta av dem finns ofta att hitta på Systembolagets ordinarie eller beställningssortiment.

Prova dem gärna och gläds åt att rioja fortfarande är ett rött vin med mjukhet, aromrikedom och spänst.